Idag har vi slitit som små gnuar här på jobbet. Vi har jobbat mycket och hårt, jag och snälla kollegan H.

Nu var det då äntligen dags för rast. Kollegan H har alldeles rätt i att vi ska fan ha rast. Hon tar rast och avkräver mig löftet att jag också ska ta rast annars kan inte hon ta rast.

Jo, det var faktiskt befogat att kräva det. Hon känner mig alltför väl.

Okej.

Men vi har en del kvar att göra innan dagen är slut och om jag tar rast hinner vi inte det. Då blir det ogjort.

Jag gillar inte ogjort.

Jag kan inte göra det i smyg, för det kommer hon att märka direkt! Då har jag inte hållit vad jag lovade.

Så nu har jag rast fast jag egentligen vill göra dom där sista grejerna. Kanske kan jag göra lite i smyg ändå? Typ göra rent i micron, där tittar hon säkert inte...

M.

**********************

Äsch, kunde inte hålla mig. Nu går jag här och smygstädar ändå...

Jag var så sur igår kväll. Jag var skitsur nästan hela dagen idag. Ingen fick komma nära mig och mitt åskmoln. Helst inte prata med mig, heller.

Det är ju inte så lyckat att gå på 50-årskalas när man känner sig som (är) jordens surpuppa. Man vill ju inte sabba en sån tillställning. Jag var lite nervös att åka till kalaset, att min surhet skulle skina igenom.

Men tänk! Tänk, vad lite trevligt sällskap och lite alkohol kan göra med jordens buttraste! Jag hade verkligen en trevlig kväll! Även om festen var för en annan person tror jag att den som fick mest ut av den var jag.

För med ens jag kom in i det där huset där kalaset var tappade jag suret. Det var borta och gick inte att hitta igen.

Då snackar vi bra kalas, va!

Åh, vad skönt!

M.

Jag får inte nog.

Jag vill bara ha mer! Jag vill bada i snö, drunkna i snö. Snöa meeer!

Jag ska aldrig, aldrig glömma denna vinter. Jag ska tjata om denna vinter många vintrar framöver. "Kommer ni ihåg vintern 2010?" Alltså, det är ju detta som kallas väder. Riktigt väder. Inget låtsasbjäfs, detta är grejer!

Jag älskar vinterleken. Jag älskar att göra varm choklad till Dom Små. Jag älskar att se snöflingor falla i gatlyktornas ljus. Jag älskar att skotta snö och att pulsa fram med snö upp till knäna.

Jag pratade med jobbet förut idag. Ingen har skottat idag (jag har ju inte varit där). Dom har lämnat allt till mig i morgon! Jippi! Jag kommer att få skotta hela dagen! Jag får vara ute, vara nyttig (nyttig som fan), kroppsarbeta och bli sådär härligt mjuk (mör) som man blir av ett helsikes gott dagsverke.

Skyffla snö som fan.

Nej, jag är inte ironisk. Kan någon levande människa tala om för mig varför jag bor i denna stad? Varför bor inte jag i till exempel Dalarna? Det är ju detta jag älskar, detta väder.

Jag önskar jag kunde åka skidor. Tänk, att kunna ta skidorna till jobbet! Det hade ju varit härligt.

M.

Nej nej!

Inte bli sjuka just nu!

Ni får gärna vara sjuka närhelst ni vill, bara inte just precis nu. Kan ni bli sjuka på söndag, istället? Det skulle vara så bra om ni kunde det. Då kan vi vara hemma och gosa så mycket vi bara orkar...

M.

Varför kan jag inte älska på det sätt såsom jag ville?

M.

Ja, hur det än kommer sig så är det så skönt att vakna till en ny dag.

Antingen är sinnet i nån sorts rosa reklamlycka och då är det ju härligt att vakna. Eller så är allt jävligt pissigt och då är ju varje morgon en chans till nystart.

Sen får jag ju så härliga kramar på morgonen! Och kramas är det jag älskar allra, allra mest att göra. Inget i världsrymden slår att kramas.

  

Så det är skönt att vakna till nya dagar.

Alla dagar.

M.

Jag vabbar idag. Storebror kan ju inte åka skridskor med den hemskehostan, nejnej. Lillebror klagar på halsont. Jag bestämde att vi stannar hemma och har kvalitetstid och vilar dom små halsarna.

Det som skulle vara en skön mysdag som urartade i ett riktigt praktbråk. Riktigt tokförbannad var jag. Barnen också. TV-spelsförbud i 12 dagar -alltså vi snackar riktig jävla sammandrabbning.

Nu är det bra igen men jag är skrovlig i halsen av gapskrik. Vi får nog dricka lite varm mjölk med honung alla tre...

Tillfälligt avbrott i flytet, alltså. Åh, ibland blir jag så trött på mig själv. Vad trodde jag, liksom? Jag är ju en vanlig människa med ett vanligt liv, inte nån jävla sköljmedelsreklam.

 

Vilket påminner mig om att jag måste tvätta snart...

M.

Den kom liksom utan förvarning.

Nej, den kom inte inifrån. Har inte med min attityd eller mitt tänk att göra. Jag har inte ändrat nått.

Det var bara bra, plötsligt. Jag gick äntligen ner ett kilo och det verkar vara stabilt. Lämningarna på morgonkvisten går bara så jäkla smärtfritt. Jag fick lite grann flytning på jobbet och fick ett bra, efterlängtat samtal med en person. Mitt humör är således mycket bättre.

Jag fick dessutom ett telefonsamtal som jag väntat på väldigt länge och som gjorde mig så glad.

Och om denna morgonkvist skulle ge en fingervisning om hur resten av dagen blir så blir den riktigt bra. Barnen slår mig med häpnad. Är det mina ungar? Vem har tagit mina morgonsura, morgontrötta, morgonklängiga, morgonbråkiga små barn??? Vad är det här för några? Vad har hänt? Tar dom droger?

Jag känner mig nästan tom. Liksom tom i famnen. Vid den här tiden brukar jag ha restena av bråk och kläng i armarna. Nu är där inget.

Det är väldigt konstigt när det är så bra. Jag är överrumplad på nått sätt.

Därför tjatar jag så. Svårt att släppa ämnet, liksom.

Nu ska jag iväg och vara odrägligt förnöjd på jobbet!

M.

Flyt!

Jag har flyt!

Flyt, flyt, flyt, flyt, flyt!

Jag flyter omkring. Hur kom jag hit?

Bra dagar! Hur hamnade dom här?

Roliga nyheter.

Go stämning i mig och i mina dagar.

Goa stunder hemma.

Goa stunder på vågen. Flyt, flyt!

Bradag på jobbet. Idag var ett gott dagsverke.

Tålamod med dom små. Och dom har tålamod med mig.

Kanske ska vi äntligen få en liten bonuskille som gäst ett par gånger i månaden.

En sån härlig vinter!

En sån bra kurs jag går på!

Underbara människor omkring mig.

Vänner. Fantastiska vänner. Kollegor. Familj.

Sen är jag ju så snygg också!

M.

Ibland krånglar TV-spelet. Det hänger sig och då kan en gubbe liksom fastna och man kommer ingenvart. Man får stänga av hela skiten och starta om det.

Barnen spelade och så hände det igen.

"Vi måste stänga av nu, min gubbe har hängt sig."

Jag skrattade gott men jag brydde mig inte om att förklara närmare varför.

M.

Denna Dag. Jag säger bara: Hej Då Denna Dag och Hej Då och Adjöss!

Detta hade kunnat bli ett lite kul blogginlägg. Men jag orkar inte vara rolig. Fast vem vet, kanske nån skrattar åt eländet? Kul för den, då. Kanske jag skrattar åt det på andra sidan tröttheten.

Dagen började klockan 06 med att jag satt på toa och satt fast. Jag är aldrig hård i magen. Jo, idag var jag det. Jag satt på toa och klämde och spelade spel på mobilen.

I tjugo minuter. Såsom en Äkta Make kan göra, ni vet ;)

När man då sitter där och klämmer går det ju inte att väcka Knattar. Så vi blev riktigt sena att komma iväg. Jag klädde på Dom Små i sängen under det att dom vaknade och sedan var det bara i overallerna och ut genom dörren med varsin flourtablett.

Det har varit bättre morgnar. Men okej, det har varit sämre också.

Helt vimmelkantiga av trötthet vinglade vi i alla fall till skola och dagis. Sen åkte jag till min kurs.

På lunchen åt vi dyr dagens. Men jag har bestämt att dessa torsdagar ska jag ha det bra och unna mig så det unnade jag mig. Jag unnade mig också lite väldoft för servitrisen tappade ett glas lättöl över mig. Men vafan, det kan ju hända den bäste! Om jag jämför mitt öde med fyraåringarna i Indien som hugger sten på byggena med hackor lika stora som dom själva och sover på trottoaren så kan jag liksom inte klaga, va? Det var soligt, maten var dyr och god, föreläsaren jättebra.

Seminariet på eftermiddagen var helt okej. Detta skulle ju kunna bli en helt okej dag.

Jag hade tur med bussen och kom nästan fram till skolan för att hämta Storebror. Då ringer Kära Gubben. Någon som skulle våga gissa vad Kära Gubben hade på hjärtat?

Alldeles riktigt.

Han blir kvar på jobbet.

Jag blir själv ikväll.

Vi missar informationsmötet om skolans framtida organisation.

Ett argt Kalle Ankamoln tronade upp över mitt huvud. Stressen kröp på.

Eftersom det inte är tillåtet att vara på skolans område då man är påverkad ville jag noga klargöra för personalen varför jag luktade öl. Jag förklarade att det var en spilld lättöl och bla bla.. Ja!!! Jag är helt neurotisk, jag veet. Sån är jag.

Sen till affären och handla, sen hämta Lillebror. Såg någon en stressad mamma som jagde på ungarna förut i eftermiddag? Det var nog mig ni såg.

Jag förklarade såklart jättenoga på dagis också. Ingen ska ju tro att jag frivilligt luktar alkohol. Viktigt, viktigt.

Med famnen full av extrakläder, teckningar, matkasse, handskar och hjälmar försökte jag mana min lilla trupp att gå ut från dagis och hem.

Då... Då börjar Storebror att sjunga!

"Lallalaaa, min mamma dricker öööl, Tralla, hon dricker öööl varje dag trallaaalaa!"

 

  

"Nu räcker det" väste jag mellan tänderna.

Ingen reaktion, sången fortsatte. Jag vet inte vem som hörde. Jag hade nu väldigt sjå att komma ut från dagis! Jag puttade barnen med knäna och ICA-kassen ut genom dörren.

(Jag vill bara förtydliga här... Alltså väldigt noga förtydliga att Storebror aldrig i sitt liv sett mig med en öl. Noga, noga att påpeka detta för er som läser)

Dagispersonal har ju hört allt, tänker ni. Jo, men Storebror är nästan 7 år. Det är skillnad. Och nästan all personal är ny och dom känner inte oss.

Väl ute i vintern. Lillebrors fina grej som han klippt och klistrat höll på att gå sönder på vägen hem. Lillebror grät. Jag var arg som ett bi på Storebror och skällde. Storebror grät. Med mig hem hade jag ett jävligt stort svart moln och två helt förtvivlade små Bröder. Tårarna sprutade. Jag osade.

Jävligt arg var jag.

Och trött.

Och besviken på att Gubben jobbar ikväll (jävligt besviken).

Luktade illa.

Jävla massa grejer i händerna.

Gråtsnoriga Små.

Alla hungriga.

Artikeln om barnen i Indien fanns inte kvar som motvikt i mina tankar.

Mina blomsterdroppar hade jag inte en tanke på.

Förtvivlad gråt, kaos och ilska.

Jaja...

Nu har vi ätit. Nu är vi vänner igen. På nått vis var det liksom slutbråkat och vi kramades. Jag samlade mig och lyckades komma ur det arga spinnet. Lillebrors fina pappersgrej är inte trasig, den var aldrig trasig? Inga sociala myndigheter har knackat på ännu.

Inte Gubben heller.

I morgon är en ny dag. En ledig dag. Sovmorgon. Sovmorgon i sköna sängar. Barnen i Indien skall vakna på sin trottoarkant till en ny arbetsdag. Jag ska inte gnälla över att jag måste springa skytteltrafik till tvättstugan med veckans alla nedkissade täcken och sängkläder. Jag ska vara jävligt tacksam och glad att jag kan göra det. Jag ska vara jävligt tacksam att jag har möjlighet att gå till ställen där dom välter ut öl på folk.

Åttiofem kronor för en dagens lunch. I Indien tjänar dom en femma i veckan på bygget, det räcker till några bananer.

Vem fan är jag att klaga?

M.

Nu slutar jag snart jobbet för dagen. Det där läskiga mötet verkar ha blivit inställt. Ett annat möte ställdes också in. Skönt! Jag är klar med skrivuppgiften. Jätteskönt!

Puh...

Nu ska jag snart trampa hemåt i snömodden. Man får hålla tungan rätt i mun.

Morgondagens arbetsdag blir lättare att släpa sig iväg till :)

M.

Idag blir en seg och lite dag på jobbet. Jobbar 9 timmar. Ska på läskigt möte och är lite nervös för det. Måste jobba ikapp några saker för kursen jag går på också och jag misstänker att det kan bli svårt att få tid till det =mer stress.

Det går magsjuka överallt men tror ni att nån av oss är magsjuk idag?

Nä.

Så det är bara att masa sig iväg. Längtar tills denna dag är till ända. Längtar tills i morgon.

M.

Jag köper lite tid här.

Risifrutti:  

TV-spel:

  

Och vips! Så var det inte så himla bråttom längre.

M.

Lilla Stora Gubben min. Lilla Stora som ska fylla år. Min Lilla förut så Sorgefri har fått en bekymrad vrå i hjärtat.

Små barn små bekymmer, snart 7 år stora bekymmer. Det är inte bara glädje att fylla år.

Rädd att inte duga, att inte vara att räkna med.

Dags att planera kalas. Vem ska vi bjuda? Hela klassen? Bara några? Jag och Gubben vill bjuda alla, gillar inte att sålla ut några. Alla ska få vara med! Ingen ska känna sig bortsorterad. Så tycker vi.

Men Storebror blir hemskt orolig. Tänk, om ingen vill komma? Tänk, om man bjuder alla... och ingen kommer?

Så Storebror tycker att det bästa är att bara bjuda säkra kort. Två barn i klassen. Några andra kompisar. Så att han slipper bli besviken.

(Jag förstår känslan så väl. Jag är lika rädd. Rädd att inte vara att räkna med, rädd att inte vara viktig. Så rädd att jag är nervös att ringa frissan i rädsla att bli avfärdad.)

Du min Lilla Stora. Du ska få ett underbart kalas! Det ska jag fan se till. All din oro ska noga gnuggas bort och du ska somna lycklig och bekräftad den kvällen.

Jag lovar.

 

Försök att sova, nu. Det kommer att bli bra. Jag älskar dig.

  

M.