Lite bättre. Inte fan är jag glad, men jag är inte längre så in i bängen ledsen. Mest trött och något håglös. Kombinerat med stressen kan detta bli riktigt intressant.

M.

 

Solen skiner (som vi ju alla har märkt). Det töar och droppar överallt. Jag städar undan ljusstakarna nu. I helgen hade vi långväga besök. Smakade ett gott vin på lördagkvällen. Jag var ute med barnen och lekte nästan hela söndagen och vi var på museum. Gubben fick en liten paus från allt. Igår kväll hittade jag en TV-serie som jag vill följa.

Barnen skojade vid frukostbordet. Dom skrattar åt sina rapar. Ny dag, ny vecka. Nya tag. Kyskåpet är fullt av proviant och tvättkorgen är nästan tom. Morgonen flöt på bra. Vi har väldigt sällan bråttom till skola och dagis. Innan jag lämnade Storebror i skolan idag fick jag tre stora kramar av honom. Och alldeles nyss fick jag en skön kram av Lillebror. Det är det bästa jag vet: Kramar.

Men jag är inte glad. Jag önskar alla och allting åt helvete. Jag är inte glad och jag har ingen som helst jävla susning var jag kan finna glädje. Jag hade knappt ork att tjingsa på dom andra föräldrarna och barnen på väg till skolan på morgonen. Jag känner hur jag hänger med huvudet. Jag undrar hur det ser ut men jag orkar inte lyfta det. Syns det att jag är ledsen? Vafan, låt dom se. Lillebror pratar om att han ramlar framåt och bakåt, han har kul på isen. Jag hör knappt vad han säger. Orkar inte svara, heller. Han pratar för döva öron, den Lille.

Om någon frågar mig hur länge jag känt såhär skulle jag svara att det är några dagar. Om någon frågar Gubben skulle han svara att jag har varit sur i några veckor. Han konstaterade det igår -att jag har varit sur i några veckor. Sedan bytte han samtalsämne. Och jag höll inte kvar. Jag orkar inte hävda mig.

Jag vill kunna skratta. Njuta. Älska. Orka. Bry mig. Ge.

Jaja, jag kan i alla fall gråta. Värre än så är det ju inte.

M.

Eller häcken full.

Det är så jäkla mycket nu, jag vet inte hur sjutton det ska gå ihop.

Flänga och fixa för olika sorts besök hit och dit. Däremellan jobba, jobba, jobba. Jag får dessutom inte ihop mitt schema för nästa vecka. Möten som är lagda på min lediga dag. Hur ska jag kunna vara med på det mötet? Jag har bokat in ett kalas för Storebror på söndag när jag ska jobba. Det är inte alls självklart att jag kan få semester, vi har liksom lite vikariebrist. Hur tänkte jag?

Sånt där stressar mig rätt kraftigt.

Sen har jag inte koll på min kursuppgift för jag kommer inte i kontakt med mina kurskamrater. Jag har bara kontakt med dom via jobbmailen och jag är inte på jobbet idag. Kursuppgiften skall vara klar på torsdag.

När ska jag ordna med kalaset?

Öh...

Idag kommer min söta Systerson hit med ännu sötare Fru och i morgon får vi besök av en liten familj från ganska långt norrut. Måste tvätta sängkläder och helst hitta ett extra täcke till dom.

Jag måste (vill) också tvätta bort ketchupfläckarna från golvet...

Skura bort bajsrester från toan...

Ja, städa hela badrummet...

Tvätta, tvätta...

Torka ur kylskåpet...

Göra rent alla elektriska tandborstar...

Steka pannkakor till kalaset...

Handla till kalaset...

Ha egentid (hahaha)...

Vända på dynorna i soffan...

Ringa en studievägledare...

Åjo, hellre det än att vakna varje morgon och ingen människa frågar efter en idag, heller. Hit kommer ju folk och dom är glada att komma. Människor ser fram mot att vara hos oss en stund i livet. Det är lycka. Att vara efterlängtade, efterfrågade. Jag är tydligen en viktig person som bör vara med på vissa möten på jobbet. Jag har ett jobb som jag vill ta ledigt ifrån. Många har inget jobb alls. Tandborstarna är grymt äckliga men vi har friska tänder. Vi använder dom, ju. Det är inte långt kvar till semester, faktiskt. Vi trivs på våra jobb, i skola och på dagis. Det är en lyx inte alla förunnad.

Solen skiner idag igen    Jag älskar verkligen denna vinter, men jag älskar våren också. Ska bli härligt!

Min lilla kamp för Beach 2010 går framåt. Vågen är snäll mot mig.

Mina dagar är väl egentligen lätta att bita i. Jag känner mig inte oönskad, direkt... Njuta, inte klaga.

Men okej, lite stressigt är det...

Nu får jag ta itu med toan innan ungdomarna kommer!  

M.

Kärlek är:

... när man kommer ut klockan 07 på morgonen och Gubben (som gick för över en timme sen) har skrapat rutorna på bilen innan han lämnade vår gata. Så att jag skulle slippa.

M.

Orkar inte ta itu med det. Måste. Måste städa nu. Men hur? Var? Allt behövs ju städas, var ska jag börja? Vilket rum?

Vi får långväga gäster både i morgon och på lördag. Både från söder och från norr. Jag vill ju att det ska vara fint här då. Jag vantrivs i mitt hem. Vill inte släppa någon över tröskeln. Jag kan inte bortse från det och slappna av. Tyvärr.

Det börjar bli äckligt här. Det är inte bara stökigt. Det är äckligt.

Men jag orkar inte. Helt kraftlös. Initiativlös.

M.

Igår åkte jag till Örebro med jobbet. Jag älskar att åka bil. Sitta. Titta. Prata. Stanna. Dricka kaffe. Åka. Läsa på vägskyltar. Lyssna på radio. Åka, åka.

Allt var vitt, vitt. Vita vidder. Små vita kyrkor i vitt landskap. Stora, mäktiga, vita vindkraftverk. Ren energi. Himlen var ljusblå. Så underbart fint. Jag kan njuta i det oändliga av detta underbara...

Jag älskar att läsa på vägskyltar. Åh, så söta små ortsnamn det finns! Några av dom platser som finns mellan Göteborg och Örebro: Östansjö. Vivalla. Långsmon. Trollhättan. Vargavidderna (Vargavidderna är ett naturreservat).

Det var verkligen en härlig resa igår. Studiebesöket var också väldigt bra, vi var så glada när vi åkte därifrån. Litet avbrott i det vanliga piggar dessutom alltid upp.

Nu: Vardag.

M.

Mellan Storebors skola och Hemmet är det sisåsär 500 meter. På denna sträcka räknade jag och Killarna till 46 bajskorvar. Det gäller att veta var man sätter sina fötter såhär i tövädret. Ja, det kan ju ha sin tjusning om man gillar skit   

Nu längtar jag efter ett sjuhelvetes skyfall som spolar riktigt rent.

M.

Jag har några saker som jag säger ganska ofta. Som till exempel om nån frågar hur det är, så svarar jag: "Ja, jag ska inte klaga."

Nu har jag kommit på mig med ännu ett frusmantra: "Inga problem, jag går ingenstans." Detta säger jag en gång varannan dag, ungefär -till exempel om någon vill kolla av en tid att komma hit.

Är det nått bra eller nått dåligt? Jag vet inte. Känner mig ganska ofri. Samtidigt som jag ju vill vara hemma och ta det lugnt.

M.

Gubben kom hem för att åka till jobbet snart igen. Den mannen ser man inte mycket av om man inte jobbar på hans jobb. Han får dollartecken i ögonen när telefonen ringer. Han gillar stålar.

Jag skickade med två påsar tvätt. För när han jobbar precis heeela tiden kan jag ju inte tvätta (inte utan att dom små får psykbryt på att gå upp och ner i tvättstugan, i alla fall). Han får tvätta på jobbet. Snacka om dubbelarbete -ta med sig tvätten på jourutryckning.

Han klagar inte. Det är väldigt, väldigt sällan som jag hör honom beklaga sig över någonting alls.

Här i kvällen är bara jag och Såna Som Sover.

Såna Som Sover ligger i dubbelsängen. Lillebror febergnyr. Han gillar inte att Storebrors fot ligger där den ligger. Jag baxar på Storebror. Storebror börjar prata i sömnen. Helt obegripligt, men han har ett så nöjt leende. Gott, han drömmer något riktigt trevligt.

Lillebror ropar Storebrors namn. Hans lilla hand sträcker sig över sängen efter Storebrors men han når inte riktigt fram. Febersömnen vinner och han får ge upp. Jag öppnar fönstret och släpper in vintern i sovrummet.

Kollar nyheterna. Hemskt tråkigt. Går och stänger fönstret. Lillebror protesterar, jag öppnar igen. Letar efter något mammalyxigt. Vinet smakade inge vidare efter en vecka i kylen. Det får förpassas till en köttgryta eller nått. Det fick bli något väldigt onyttigt istället. Kallas undantag.

Inte mycket att göra mer än att krypa ner mellan Gulden. Lillebror är så varm, han blir skön att värma sig hos. Som ett element. Jag kommer att vakna flera gånger men det gör jag så gärna. Det är så gott med en liten sjuk. Och Lillebror tycker också att det är bra att vara sjuk, då får man ju vara ledig. Just det, det är mammas pojk!

Men om man frågar vad det bästa han vet är så svarar han: "Att vara frisk". Vad som är det värsta har han inget riktigt svar på.

Nu ska jag sätta tänderna i en ny bok     Tack Kära Vän!

Godnatt!

M.

Då ska du mejla Aftonbladet. Skicka gärna med bilder också!

M.

Det finns väder för alla. Och det finns passioner för alla väder    

M.

Varför är människor så jävla rädda att besvära varandra? Man vill inte tynga andra med sina problem. Man vill inte bli tyngd av andras problem. Jag blir jäkligt provocerad av när folk säger att dom "har nog med sitt eget" och därför inte vill ha med andras problem att göra. Och jag hör det alltför ofta och jag blir lika förvånad varje gång.

Är det verkligen så? Har folk "nog med sitt eget"? Är det så jävla jobbigt allting så att man inte orkar med en annan? Nänä, man kan inte engagera sig i allt... Stackars folk som har så mycket.

Göran Persson satt och sa i en intervju att han väljer att inte besvära sina arbetskamrater med privata problem. Britney Spears satt i en annan intervju och sa samma sak.

Det är som en slags obehaglig sanning som är allmänt accepterad och godkänd. Man ska inte besvära andra om man har det jobbigt.

Och det irriterar mig.

Usch.

Hallå! Låt oss vara för varandra. Ställa upp för varandra. Orka lyssna på den andre. Låt oss slå hål på den där jävla klyschan!

M.

Mammalycka är när man ringer till fritids för att säga att Storebror kan få komma hem tidigare idag -och han inte vill det för att han har så roligt.

M.

Decenniets största snöflingor! Utanför fönstret.

Gud, vad vackert. Glatt och rofyllt. Hela luften är vit.

Härlig dag, härlig stund. Hade en jäkligt bra föreläsning idag igen. Skitbra kurs. När jag satt och åt underbart god och vacker rödbetssoppa ringde dagis. Mammaplikten kallade och jag fick en halvdag, helt plötsligt.

Nu ligger Lillebror och sover febersömn. Snön är oooändlig.

Just nu är det horisontallunk i livets berg- och dalbana.

Laddar inför nästa nerförsbacke.

Och apropå nerförsbackar, i morse kläckte Storebror: "Hoppas att det regnar snart så att vi får mer isbackar!"

Tji fick han.

M.

Storebror blev lite besviken när han inte blev bjuden på E:s 5-årskalas. Lillebror är bjuden. Storebror tycker att han också är vän med E.

Ibland är det så. Så många gånger som Storebror fått gå på kalas där Lillebror inte fick vara med. Nu går Storebror inte på dagis längre och hör sålunda inte till den kompiskretsen längre. Lillebror hör dock fortfarande dit.

Javisst ska det få vara så, tänker jag. Men ska jag vara ärlig så känner jag inte så (jamen, skit samma vad jag känner, vi är ju alla olika).

Jag ringde för att tacka ja å Lillebrors vägnar. Jag förhörde mig lite med E:s mamma om tillställningen. E:s mamma sa: "Ja, så är det bra om en förälder är med som trygghet." Då svarade jag: "Inga problem, Storebror kan följa med om det behövs."

Nä, jag skojade. Så sa jag ju såklart inte   

M.